When did we think that this would be easy?

We must have been out of our minds.

We were holding so tight,

it just slipped through our fingers.

Ibland får jag för mig att jag vet vad livet handlar om, att jag vet precis allting. De stunderna brukar vara övergående.

Jag funderade på det för någon dag sedan, det här med att så många skaffar barn när de är så unga.

- Anledningen till det är att jag har varit livrädd för att jag är gravid - ett tag nu.

Men det är inte riktigt grejen, utan jag var också säker på att jag ville ha barn när jag var 15. Jag var så säker på att jag ville vara vuxen. Nu är jag inte så säker längre. Jag är inte säker på att jag vill ha barn, om jag vill det så vill jag det inte just nu. Jag är inte säker på att jag vill vara vuxen heller, men det går inte riktigt att undvika.

Min poäng är den, att i mitt snart 21-åriga liv har jag aldrig varit så säker på mig själv som jag var när jag var 15-16 år. Då visste jag precis vad jag ville, jag hade min plan - jag skulle ha mitt första barn när jag var tjugo. Nu ser jag att jag inte skulle vara redo för ett barn nu. Definitivt inte då.

Eftersom jag inte har bloggat på länge så har jag inte riktigt uppdaterat om livet, kärleken eller något annat.

Kärleken är död. Fortfarande.

Jag tror nästan att det är bäst så, jag kommer inte ha tid för något snart ändå.

Jag börjar plugga snart. Om tre veckor ungefär, och det känns jättebra, och det betyder också att jag måste börja polera skrivarfingrarna.

Jag ska plugga Kulturjournalistik och Skriftlig kommunikation. Tror och hoppas att det kommer passa mig som handen i handsken. Dessutom inväntar jag papper från polisen, och då har jag eventuellt även ett litet extra något på sidan om mina inte allt för krävande studier. Faktum är att jag inte har påbörjat mina studier, så jag vet inte om de är krävande eller inte. Men det tror jag inte. Jag har alltid haft enkelt för skolan, om jag har varit motiverad. Och nu är jag motiverad. 

Mitt närmaste problem är att jag inte vet vad jag ska göra på nyår, jag står och faller med att någon annan fixar någonstans där jag kan vara.

(Jag vet fortfarande inte om jag är gravid eller inte. Måste göra graviditetstest. Vill inte. Men måste. Ska göra nästa vecka.)

Nu, nu tänker jag gå ut och röka.

Sen ska jag fortsätta att titta på One Tree Hill.

Och eftersom jag inte kommer orka blogga imorn, kanske inte innan nästa år.

God Jul

&

Gott Nytt År.

Och tack för att ni följt mig ytterligare ett år.

På återseende 2012

Puss&Kram.

Let the wind blow us

To wherever it says

We are supposed to go.

Det finns en textrad i samma låt, som lyder: "I don't know where to go. So I think I'll sit and stay here a while. Till I figure it out."

Och det var precis den inställningen jag hade, förut. När jag inte visste vad jag ville.

Jag vet fortfarande inte vad jag vill. Men jag vet i alla fall vad jag inte vill. Jag vill inte leva utan att använda språket, jag kan inte fungera utan att låta ord flöda. Jag vet att det är det jag vill göra. Jag har vetat det hur länge som helst.

Det jag däremot inte vet, är varför jag har stoppat undan det - hela tiden.

Gömt undan det, som om det vore något som jag borde skämmas för, och därför alltid tagit det näst bästa.

Jag tror att det är för att jag är rädd för att flytta.

Jag vill inte rycka upp mig själv med rötterna. För jag vet hur lätt det är att tappa kontakten, och hur många det är som aldrig kommer tillbaka.

Det är visserligen mitt eget val om jag flyttar, hur mycket kontakt jag väljer att ha, eller då inte ha. Men jag vet ändå inte.

Hampus har nyligen kommit tillbaka., då vill inte jag sticka.

Vet jag ens om det är journalist som jag vill bli?

Jag vill inte sitta på en lokaltidning, och rapportera om någon som har plockat svamp. Det är inte så jag vill låta min kreativitet flöda, det är inte så jag vill använda ord.

Dock så är det inte heller riktigt realistiskt att jag ska tro att jag ska kunna leva som poet, dricka vin och skriva dikter - som oftast inte ens makes sense.

Så var ska då min vind få blåsa mig, vart är det tänkt att jag ska vara?

Jag vet inte.

Jag tror att jag vet.

I våras trodde jag att det var Piteå.

Sedan trodde jag att det egentligen var här jag skulle vara.

Efter det så trodde jag att det kanske var Umeå som var svaret.

Nu börjar jag tro att det kanske är Örebro som är det rätta.

Om jag bara får lite perspektiv på saker och ting, så kommer jag förmodligen att inse att Örebro är lika fel som alla de föregående.

Eller kanske lika rätt, men jag flyttar aldrig.

För att jag är rädd för att rycka upp mig själv med rötterna, men Östersund finns kvar även om jag skulle lämna. Det är människorna i Östersund som jag är rädd för inte kommer att finnas kvar. För jag vet lika väl som alla andra, att vissa gånger finns inte "hej då", ibland går det bara allt för snabbt.

Trots att jag älskar att använda ord så mycket, så talar jag förvånandsvärt lite. Säger för lite viktiga saker.

Jag talar inte från hjärtat. Och jag vet att jag inte tänker börja heller.

Jag tänker avsluta detta inlägget precis lika förvirrad som när jag började, men jag kommer förhoppningsvis att läsa detta när jag har fått lite distans och kanske förstå vad jag själv menade.
Förhoppningsvis, det vill säga.

Det finns ingen säkerhet att jag kommer förstå.

Förvirringen kanske är här för att stanna. Det vet jag ju inte.

Eller så kanske det helt enkelt aldrig makes sense.

Som min dikt: "Ett ögonblick av galenskap" - den skrevs för ett år sedan, nästan. Och jag förstår mig fortfarande inte på den. "tårar liksom vattenströmmar, nedför kinden såsom bäckar.
Där flyter problem och barkbåtar tillsammans, mot öppet hav."

Wait, what?

Jag borde inte få skriva, inte sådana saker i alla fall.

Nej, hejdå min halvtimme som jag valde att ödsla bort här.

Den första på länge.

Men denna gången så blev det faktiskt ett resultat utav det hela. Det är lite förundrande, men det är lika skönt varje gång. Befriande, kanske.

Jag vet inte vad jag ska kalla det. Men det är alltid skönt att lätta på - tankarna.

Jag lättar sällan på hjärtat. Bara när jag är kär, men det är jag aldrig.

Aldrig ens förälskad.

Inte längre.

Min tid är förbi. Nej, det är den inte, jag tror att jag kommer hitta någon oväntad. Någon som jag inte trodde skulle passa mig.

Jag kräver inte mycket egentligen, men uppenbarligen är det ändå för mycket.

Jag vill ha någon som jag kan kolla på sport och romantiska filmer

  tillsammans med.

That's it, liksom.

Och som kan laga mat.

(Men det är mest för personens egen skull, jag överlever lätt på micromat, och konserver.)

Egentligen så är det nog inte jag som kräver för mycket, utan att jag själv är för mycket.

Någon mer än jag som har märkt att jag inte riktigt slutade skriva när jag skrev "hej då" där uppe?

Japp, så kan det bli när jag inte har skrivit på länge. Saker liksom bara rinner ur mig.

Men nu ska jag inte skriva mer.

Lovar.

Jo, jag är överlycklig över att "sportvintern" har satt igång, och med det menar jag Vinterstudion, och längd-världscupen. Jättehappy. Detta faktum gjorde även att satt och tittade på "Big Air" (?) snowboard, och whatever det nu kallas med skidor, det hette inte samma sak i alla fall. Tydligen. Vilket var nytt. För mig. Men det är nog inte sista gången.

Extremsport är kul att titta på.

Jag får titta på mer X-Games helt enkelt.

Men nu får det allt vara nog.

Godnatt.

Hejdå.

Rökdags.

Staffett imorgon.

Vinterstudion börjar 11.15.

Tror jag.

Hoppas det.

Godnatt, igen.

Puss!

Nu är min blogg fin igen, var inte så längesedan jag gjorde om den. Men ombytlig som jag är så gjorde jag det igen.

Dessutom vill jag ju hänga med, så jag tog och skaffade mig en sån där Twitter.

Jag kan inte påstå att jag "tweetar" som aldrig förr, eller jo, eftersom jag aldrig har haft Twitter förut, så gör jag väl ändå det.

Men jag gör det inte mycket, precis.

Fast det tar säg väl, såsmåningom... kanske.

Vill ni nu följa mig så hittar ni mig --> elliinorenglund @ Twitter

Tills vi hörs igen,

be kind.

iloveyou.

Här sitter jag hemma hos Helen, hon har somnat om. Tror jag. Vi ska snart ner på stan. Dricka kaffe och må bra. Köpa klänning och så.

Helen färgade mitt (och sitt) hår igår, och precis när hon ska sätta i den sista färgen, så går strömmen i hela byggnaden, rättvist? Nej, jag skulle inte vilja påstå det.

Men håret blev rätt bra ändå, it's growing on me, om man säger så.

Jag slänger väl upp en bild, någongång. Kanske.

Imorgon är det Halloweenfest på O'Learys, och jag planerar att attenda. Och jag kommer att vara där. Utklädd och allt. Jajemen, så blir det minsann!

Jag ska provgå mina nya skor idag, vi får se hur det går. (går, hehe) Nej, men jag trivs sällan bra i höga klackar, men det kommer nog sluta bra, tror jag. Jag hoppas det. Jag hade ju som tänkt att jag ska ha dem på mig imorgon, så det måste baske mig kännas bra.

Min playlist på spotify spelar Oskar Gyllenhammars Tal för slutna dörrar. .

Jag trivs förvånandsvärt bra med livet just nu, och jag hoppas att det håller i sig.

Jag förtjänar det.

"Det lät så enkelt,

det du sa till mig då,

det handlar inte om att leva -

utan att låta livet gå.

Ingenting går att förutse,

sanningen är en av många andra,

vi kan söka överallt,

men tills sist har vi bara varandra -

och sanningen om tiden som går."

Att göra efter kvällens Truth or Dare:

* Färga håret rött.

* Klä ut mig till Pirat på Halloween

Easy.

Ja, här händer det så mycket nu som jag inte kan förstå.

Jag vill inte riktigt greppa tankarna runt allt som figurerar i media just nu.

För mig helt oförståeligt.

Jag har säkert gjort en hel del sen jag bloggade senast.

Druckit lite. Träffat gamla goda vänner. Spelat Super Mario med Maja. That sort of stuff.

Men inte mycket annat.

Och det jag gör överskuggas väldigt lätt av allt annat, så det känns inte som att jag har så stor lust att nämna det heller.

Vila i frid.

Jag sitter här och lyssnar på Oskar Gyllenhammar, han sjunger om gråa dagar och om tunnelbanespår.

Jag tänker på Umeå.

Och på repliken: "the end of life as we know it." Från P.S I Love You.

Dessa två saker är inte sammankopplade naturligtvis. Inte naturligtvis kanske, men de är inte det.

Inte ännu i alla fall.

En annan fundering som har slagit mig är om jag, allvarligt talat, är den enda som använder facebook's "puff/poke"-funktion?

Jag och de jag har pokewars med då, det vill säga.

Arbetslösheten börjar göra mig lite labil känns det som.

Nej, men jag är väldigt seg hela tiden och sysslolösheten tär. Tär väldigt mycket på mig. Och det har den gjort i snart två månader.

Det finns en anledning till varför du har visst mycket semester - du mår inte bra utav att ha mer. Jag gör det inte, jag mår kasst av för mycket ledighet.

Apropå -

Jana Kramer.

Whiskey.

Iloveit.

Jag är förresten från och med idag, väldigt less på singellivet. Igen.

I have to end it.

In one way or another.

.... hur?

Jag vet inte.

Flytta till Umeå, kanske?

Lite väl radikalt, kanske?

Idag är en dålig dag. Jag tycker inte om mitt liv det minsta.Igår löd min statusuppdatering på facebook: "årets bästa fylla med Maja, Sabbe och Adam!" och visst var det så. Jag hade en riktigt din fylla. Och idag följde den obligatoriska bakfylleångesten. Jag minns inte att jag gjorde något som jag behöver skämmas för, direkt, men det är mycket som jag inte minns också. Även fast jag minns ner än vad Adam gör. Tydligen.Men jag överlevde kvällen, och jag kom hem safely. I morse. Idag.Och den timmars sömn och en pizza senare så är jag så gott som ny. Nästan.Jag har lite småskador på diverse delar av kroppen. Blåsorna på fötterna är självskrivna men resten har dykt upp på oförklarligt sätt.Nu tror jag minsann att jag ska sova igen. Och sen ska jag vakna och jag ska känna mig prima igen. Så det så!